I väntans tider

Nej, det är inga barn på gång. Inga som jag vet om i alla fall, men konstigare saker har nog hänt.

Jag sitter och väntar på att telefonen ska ringa. Väntar på att en intervju ska hända så att jag helt plötsligt har ett jobb. Har jagat de som har hand om rekryteringen, men någonstans verkar det brista i deras kommunikation. Irriterande som satiken.

Dessutom väntar jag på undergången. Inte den då hela jorden går under, utan en viss del av den. Jag hör gnisslet av dreven som blir gnisslar för de inte får den smörjning de behöver och är på väg att brisera. Vissa styrande drev har placerats utan tillsyn och driver de nya, icke inkörda dreven till katastrof. Maskinen kommer att braka ihop, och nu är det vad jag väntar ska hända. Det känns intressant att faktiskt inse att vissa saker inte går att styra över, och ställa sig vid sidan av.

Arbetsmoral

Som tidigare nämn har jag fått sparken och min sista arbetsdag är i morgon. Jag började svaja i min arbetslust redan innan avskedsbekräftelsen men nu är den i botten. Jag gillar att jobba så det är inte det,  men känner ett svårmod när ingen styr och jag har inget att göra.  Kollegor som ska bestämma men som inte kan leda eller styra. Har jobbat två timmar idag och knappt gjort någonting. Lite som att gå till ett gym och sitta i omklädningsrummet. Skönt att detta helvete snart är över

Så blev det lite jobb. Lite. Öppnade en lucka i golvet och en på sammledningen (okej den var trög) så blev det lunch och sedan har jag inte gjort mycket. Skulle assistera en inhyrda underleverantör, men han är så van att jobba själv att jag åter är överflödig. Sedan skulle han iväg och hjälpa de andra så nu har jag ofrivillig rast tills…nångång.
Läste något Birro skrev i expressen, att Sverige är världens mjölby. Han är i Italien och får då perspektiv till saker i hemlandet. Det känns intressant att så få verkar ha möjlighet att reflektera utan störra scenförändring. Jag gör inte så mycket annat än reflektera över sakers varande. Visst att mina referensramar kan vara smala, men de vidgas varje gång jag talar med människor på en mer intressant nivå än kallprat eller beställningar.

Smärtsamma funderingar

Nyss hemkommen med blandade känslor.  Saker känns ganska mycket som innan sommaren.  Jag har torterat min stackars klon med vad som rör sig i mitt huvud till bristningsgränsen så skriver av mig här, ironiskt nog med tanke på vem som läser detta. Hursomhelst,  när jag kommer till träningen så känns det rent generellt inte så bra. Jag är inte heller så pepp på att bege mig dit heller så det verkar vara en generell känsla.  Visst att jag kan ha roligt där av och till, men är det då värt? Jag tänkte ta det lätt och avsäga mig allla ansvarsposter, men tror inte det är nog. Det känns lite förjävligt, för det blir ett steg tillbaka i min utveckling…..blä.
Just ja, om folk som inte gillar islam är islamfobiker, borde de som inte gillar Sd vara Sdfobiker

Andningsskydd och kemikalier.

Sitter i en lägenhet med skyddsmask på väntandes på att plast ska härda. Har inte mycket till arbetsmoral nu eftersom jag fick sparken i måndags.  Mina kollegor ska ut och dricka i kväll och jag känner inget begär att slå dem följe. Vet inte alls vad jag vill med stora delar av mitt liv nu. Är nöjd med min fästmö, så ingen ändring behövs där. Min klubb ska växa och det jobbar jag redan på.  Vad jag ska bli när jag blir stor  vet jag fortfarande inte. Hur jag ska för hålla mig till ” min” andra klubb vet jag fortfarande inte. Pragmatik och känslor går inte så bra ihop och att försöka finna  en gyllne medelväg är problematiskt.  Att ha någon som är oundbar som  säger sig inte vilja styra men indirekt gör det får min hjärna att utveckla krupp. Ren inkonsekvens är jobbig i jobbliv och föreningsliv, och när kommunikation är svårt på grund av personers förmåga att gå in i försvarsställning så är det fan inte lätt. Mycket gnäll, men min blogg så håll käft eller sluta läs (förutom att jag tror det bara är en person som läser den). 

Ännu en kontemplering

Två saker har fått igång min tankeverksamhet idag. Den första är när jag skriver en sak på min blogg ( som inte är känd eller ens öppen så vitt jag vet ) och personen jag nämner ringer mig några timmar efteråt. Min paranoia säger åt mig att hon läst den alternativt läser mina tankar. Sådana kopplingar är väldigt lätt för min hjärna att producera, lite som om jag var en manusförfattare till melrose place.

Den andra tanken är detta med att folk ska belönas för goda gärningar. Det finns i denna stund ett pris i  sverige som tydligen ska delas ut och det finns en jury med bla. En artist som ska besluta vem som ska vinna. Det jag grubblar på är att hur kan någon bedömma att en handling är godare än en annan. Nu tror jag inte attt folk har tänkt göra fler “goda” handlingar bara för att det finns ett pris, men finner det rätt förmätet att på ett sätt höja sig över människor för att bedömma deras handlingar som en tävling. Jo jag vet att människor bedöms för deras handlingar av deras omgivning och medmänniskor, dock att någon kan finna i sitt huvud att rangordna “godhet” får mig bara att ……grubbla.

Önskar jag hade med mig en lap top så hade jag skrivit mer, för att skriva på en telefon är mest jobbigt

Träningsialistisk ångest

Ett ämne som känns återkommande sedan någon gång förra året är om jag ska sluta träna en viss stil. Folk som inte är känslomässigt involverade i en klubb/förening kanske har det lättare, för jag tar saker personligt. I skrivandets stund så känner jag mig negligerad som elev och att min personerliga utveckling stagnerar alternativt rör sig bakåt. Som upplägget är så instruerar jag antingen ett eller två pass av veckans tre pass. Tanken var då att efter ordinarie pass så skulle instruktörerna träna en haltimme tillsammans för att hålla sig ajour med tekniker. Så blev inte fallet. Jag sa då att om det ska vara att vi tränar så kör vi, eller så siiter vi i det. Fällde även kommentaren om att då vi har lågt deltagande på fredagar att vi kan tillägna den instruktörerna men inget gensvar.

Lösningen får helt enkelt vara så simpel att jag får ta.min utveckling i egna händer.

Hilfe

Är i Västerås på träningsläger. Kul och smärtsamt på en och samma gång. Lite planer på att träna mer på just hyul do bup finns och verkar nu även gälla andra. Efter diskussion i hemmet förra veckan om varför jag är så hatisk när jag uttrycker missnöje om vad som kan ses som triviala saker, så har jag geunnat ännu mer på det och tror jag hittat en medelväg. Det kändes så i går i alla fall. Problem ett löst.

Nu kommer nästa då. Jag fick frågan om jag vill komma till Finland och instruera på ett läger. Som vanligt misstror jag min kompetens, och detta.har hållit i sig i några veckor nu. Rätt ologiskt då jag vet att jag är funktionell som instruktör och att jag egentligen har en bas som är stor rent teknikmässigt. Jäkla hjärnspöken….ser fram mot att diskutera detta med klonen till helgen. Ser ut att bli en lugn och normal helg efter att ha tränat två helger i rad.